|
Caroline Krook |
| |
| |
Biskop Caroline Krook var domprost i Stockholms
stift vid tiden för Estoniakatastrofen. Som
sådan var hon engagerad i minnesgudstjänster
efter förlisningen. Hon var också medlem i Etiska
rådet som hade i uppdrag att ge regeringen
vägledning inför beslutet om eventuell bärgning.
Caroline Krook intervjuades den 30 april 1998 av
Hanna Brogren och Lars Tomth, som ingick i
sekretariatet för Analysgruppen för granskning
av Estoniakatastrofen och dess följder.
Längst ner på sidan finner du länkar till textutskrifter av intervjun.
Se även Estoniasamlingens Personförteckning.
|
| |
|
Denna upptagning har buller- och brusreducerats kraftigt,
då originalupptagningen på band hade stora problem med
ljudkvaliteten. De nedladdningsbara ljudklippen har
på grund av dessa problem inte kunnat komprimeras i lika
hög grad som normalt, varför de tillhandahålls i
kvaliteterna 256 respektive 128 kbps.
|
| |
| |
| När Caroline Krook fick en förfrågan om hon ville
ingå i Etiska rådet tvekade hon aldrig. Rådet inledde
sitt arbete i november 1994. Hon talar om rådets uppgifter.
De inledde sitt arbete helt förutsättningslöst. Frågan om
bärgning var helt öppen.
|
03:26 |

256 kbs |

128 kbs |
| |
|
Hon berättar om kontakter med anhöriga. Etiska rådet hade
ett antal träffar med företrädare för anhöriga. Alla i
rådet hade också personliga kontakter eftersom många
anhöriga tog kontakt med ledamöterna. Hon beskriver de
anhöriga som mycket splittrade i sina uppfattningar.
Caroline Krook såg det som en viktig princip att inte
betrakta de anhöriga som en grupp. Hon talar om enskilda
människor med olika uppfattningar.
|
03:46 |

256 kbs |

128 kbs |
| |
På frågan om hon upplevde att den bild av henne som gavs
i massmedia var rättvisande talar hon om behovet av att
peka ut syndabockar. Hon menar att Etiska rådet sattes
samman av människor som i hela sin livsgärning stått på de
svagastes sida. Hon talar om ett psykologiskt spel: Vad
händer i en sorgeprocess när alla dessa människor av vissa
pekas ut som monster?
Hon berättar hur hon och övriga pendlade från den ena sidan
till den andra i sina åsikter under arbetets gång. Alla
kände en vånda.
|
03:55 |

256 kbs |

128 kbs |
| |
Caroline Krook berättar att en viktig princip för rådet var
att inte utsätta levande människor för stor traumatisk press
för döda människors skull. Levande människor var viktigare än
döda.
Den forskning, som gjorts av den norske psykologiprofessorn
Lars Weisaeth och som rådet tog del av, vägde tungt. Rådet fick
också föredragningar av representanter för Polisen,
Rättsmedicinalverket och Sjöfartsverket.
|
04:30 |

256 kbs |

128 kbs |
| |
Någon bärgning av döda kroppar som påträffades i samband med
Sjöfartsverkets dykningar i december 1994 diskuterades aldrig.
På frågan när och hur en grav blir en grav säger Caroline Krook
att hon personligen tycker att det borde ha varit en ceremoni.
Det ingick aldrig i Etiska rådets uppdrag att ge anvisningar om
hur gravfrid skulle förklaras. Hon tror dock att alla som ingick
i rådet såg framför sig en särskild ceremoni.
Nu blev det aldrig någon ceremoni av olika skäl vilket hon
beklagar.
|
03:51 |

256 kbs |

128 kbs |
| |
Enligt Caroline Krook fördes inga protokoll från rådets möten
eftersom man inte hade den typen av sammanträden - det fattades
inga beslut. Arbetet fördes i samtalsform.
Hon berättar att hon påverkades mycket av att det skulle vara
oundvikligt med en hänsynslös anstormning från massmedias sida
i händelse av en bärgning när döda kroppar lyftes upp. Hon talar
om hur massmedia rusade emot de anhöriga i kyrkan vid
minnesgudstjänsten i Storkyrkan trots att hon flera gånger vädjat
om att de anhöriga skulle lämnas i fred.
Hon säger också att hon påverkades mycket av sin kristna livssyn.
För henne är kroppen ett skal och själen befinner sig hos Gud.
|
06:41 |

256 kbs |

128 kbs |
| |
Etiska rådet diskuterade också möjligheterna att skicka ner
dykare för att bärga de kroppar som man kunde nå. En viktig
faktor för rådets slutliga ställningstagande var gränsdragningen.
Man menade att det fanns fara för dykarna eftersom det fanns
risk för att de i sin iver att bärga så många som möjligt inte
skulle inse var gränsen gick för deras egen säkerhet.
Inom Etiska rådet var man också mycket medveten om att man inte
skulle kunna ta upp alla.
|
04:33 |

256 kbs |

128 kbs |
| |
|
Caroline Krook berättar om anhörigas ångest inför risken för
stölder från det förlista fartyget. Detta var bakgrunden till att
Etiska rådet föreslog en övertäckning av båten för att hindra tjuvar
att ta sig in i den. När planeringen för övertäckningen framskred
och man såg det här med betongtäcke till enorma kostnader tyckte hon
att det kändes obehagligt.
|
05:32 |

256 kbs |

128 kbs |
| |
|
Diskussionen glider in på behovet av att kunna gå till en grav och
Caroline Krook får frågan om Etiska rådet hade diskuterat vad man
kunde göra för de anhöriga. Hon berättar att rådet bland annat ville
inrätta en fond för att hjälpa anhöriga, bland annat med terapi.
Besvikelsen var stor över att det aldrig blev någon sådan fond.
|
06:42 |

256 kbs |

128 kbs |
| |
|
Caroline Krook berättar att hon idag inte vill förebrå någon men
idag, tre och ett halvt år efter katastrofen, tror hon att det bästa
varit om man mycket snabbt kunnat komma fram till ett beslut att
bärga båten. Det kändes som om det tåget redan hade gått når Etiska
rådet började sitt arbete.
|
05:41 |

256 kbs |

128 kbs |
| |
| Nedan länkar till relevanta dokument i samlingen:
|
|
|
|
| |
| Utskrift av Analysgruppens intervju med Caroline Krook
|
|
|
|
| |
| Ytterligare en utskrift av Analysgruppens intervju med Caroline Krook
|
|
|
|