Gustav Hanuliak berättar hur han engagerades av Sjöfartsverket i samband med de dykningar som genomfördes hösten 1994.

Hanuliak är mycket imponerad av Johan Fransons insatser. Däremot är han kritisk till hur Estoniafrågan har skötts av Regeringen och myndigheterna.

Gustav Hanuliak anser att det dykföretag som anlitades är mycket professionellt. Han kände också ett par av dykarna sedan tidigare. Hanuliak beskriver detta dykuppdrag som något mycket speciellt. Alla som deltog i eller följde dykningarna var mycket starkt berörda.

På frågan om det fanns psykologhjälp ombord är svaret att det fanns, men arbetssituationen för dykare är sådan att de är glada över att få uppdrag; "alla visste vad det var frågan om".

Hanuliak beskriver dykarklockan och principerna för hur en mättnadsdykning genomförs.

Han tar upp att det förekommit rykten om manipulation av videoband från dykningarna men dem avfärdar han.

Hanuliak berättar att man hade fått fel position för det sjunkna fartyget, varför man måste leta i 10 timmar innan man hittade båten. Han upprepar sin kritik av myndigheternas agerande i Estoniasammanhang.

Han tycker att arbetet på plattformen var illa organiserat och utan handlingsplan. Man förstod inte heller hur stort arbetet var. Hans intryck är att de olika myndigheterna som fanns på plattformen representerade olika särintressen - det förekom inget lagarbete.

Hanuliak berättar att man samlade in en hel del information - bland annat skar man loss delar från båten - men det förekom ingen fotografering eller dokumentation av materialet.

Enligt Hanuliak var styrningen av arbetet mycket bristfällig. Han berättar att mycket av det som plockades upp blev liggande som en skrothög på däck. Något togs iland av haverikommissionens representant. Det övriga kastades tillbaka i havet.

Hanuliak berättar att man kunde se undermåliga svetsningar på bitar av plåt som fördes upp från Estonia. Man hade bara punktsvetsat och sedan målat över.

Vid dykningarna användes ROV-kamera parallellt med kameror som hanterades av dykarna. ROV-kameran behövdes för att underlätta dykarnas orientering. Enligt Hanuliak är det standard vid alla dykningar att allt spelas in.

Han förklarar hur kommunikationen mellan dykare och dykledning går till.

Dykledningen följde arbetet från ett särskilt rum tillsammans med Johan Franson från Sjöfartsverket. De övriga kunde följa allt som hände från ett intilliggande rum. Där fanns utöver Hanuliak representanter för svenska polisen, estniska sjöfartsinspektionen, och British Salvage Association. Svenska haverikommissionens tekniske expert kom också dit liksom en person från Nordström & Thulin.

På frågan hurudan stämningen var ombord berättar Hanuliak att man blev oerhört gripen. Han tycker att det var förfärligt jobbigt att se bilderna inifrån fartyget.

Tomth frågar om man diskuterade omhändertagande av döda kroppar. Hanuliak menar att detta dykuppdrag hade ett annat syfte och då fokuserade man på det.

Inne i fartyget rådde en förfärlig röra i bland annat cafeterian. Det fanns områden där det var farligt för dykarna att röra sig – bland annat på grund av allt krossat glas.

Hanuliak beskriver dykdräktens konstruktion – ett yttre och ett inre lager och varmvatten som cirkulerar.

Några av dykarna reagerade mycket starkt på det som mötte dem inne i fartyget.

Tomth tar upp att det förekommit vissa uppgifter om hål i skrovet. Hanuliak avfärdar påståendet som absurt. Han beskriver atmosfären som totalt öppen under dykningarna i december 1994. Alla arbetade med stort engagemang.

Hanuliak återkommer till den i hans tycke bristande organisationen av dykprojektet och bristen på samverkan. Han ser hanteringen av Estonia som ett representativt exempel på samhällets inkompetens. Han tycker att det hela tiden har saknats en ärlig vilja att verkligen ta i saken och att detta är orsaken till alla spekulationer.

Han berättar att han från första början bestämt sig för att undvika kontakter med massmedia och anhöriga. Han blev själv kontaktad av en anhörig och berättar om sin förståelse för en förtvivlad situation.

När han talar om oljesaneringen av M/S Estonia sommaren 1995 blir han åter kritisk. Saneringen skedde i samarbete med Finland och han talar om en total brist på kommunikation. Hanuliak anser att det fanns ingen svensk myndighet som ville ha med Estonia att göra. Framför allt är han kritisk till Kommunikationsdepartementet.

Sedan dykningarna avslutats i december 1994 hade Hanuliak fortsatt kontakt med Estonia-frågor. Han deltog i studier av de anbud som Sjöfartsverket tog in för övertäckning av fartyget. Hanuliak var offshore vid alla operationer i samband med arbetena inför övertäckningen och oljesaneringen.

Han talar om bristande kommunikation mellan svenska och finska myndigheter. Hanuliak har synpunkter på hur olika projekt genomfördes. Han upplevde att det fattades en rad beslut som varken var genomtänkta eller förankrade. Samtidigt tror han att alla hade de bästa avsikter.

Hanuliak var senast vid haveriplatsen 1997 i samband med att man kommit fram till att övertäckningens konstruktion måste modifieras. Bevakningen med isbrytaren Ale betraktar han som spel för gallerierna. Enligt honom låg Ale periodvis i hamn. Han är övertygad om att det förekommit dykningar vid vraket. Det finns märken i skrovet som visar detta, säger han. Han menar att det framgår av de filmer som togs med ROV-kamera i samband med oljesaneringen.

Gustav Hanuliak tar avstånd från alla former av spekulationer kring Estonia och haveriorsaken. Han tror inte på maffia eller att någon har sprängt båten. Han menar att myndigheterna inte kan klandras för annat än att de varit klumpiga. Dock har man gjort så gott man kunnat. Han är övertygad om att det inte funnits några syften att dölja eller vilseleda. Det har bara varit dåliga kommunikationer och dåligt personligt engagemang.

Hanuliak menar att det har begåtts fel men vissa fel kan inte ändras. Ibland måste man leva med det.

På fråga om det finns dykare som skulle vilja gå ner igen är svaret ja. Hanuliak påpekar dock att man då måste veta varför – projektet måste ha en tydlig målsättning.

Han tror inte att politikerna förstår hur mycket skada det här har orsakat.