Forsberg berättar att han deltog i anskaffningen och utrustningen av det fartyg som blev M/S Nordestonia - det första fartyget i Estlandstrafiken. Nordström & Thulin var ensamma ägare på den svenska sidan och ägde båten. De estniska ägarna var ett konglomerat av ett antal statliga estniska företag.

Han berättar att han ingrep i samband med rekryteringen av personal till Nordestonia eftersom han hade synpunkter på hur det gick till. Forsberg blev sedermera helt engagerad i Estlandstrafiken. 1992 ombildades verksamheten. Nordestonia avvecklades och ersattes av M/S Estonia. Ny estnisk delägare i färjetrafiken blev det statliga rederiet Estonian Shipping Company (Esco).

Forsberg får frågan varför man gick över till estnisk besättning. Han berättar att färjeverksamheten gick med förlust. Den estniska delägaren hade inte ekonomi att betala förlusterna. Nordström & Thulin fick ensamt täcka förlusten som under de första tre åren uppgick till bortemot 100 miljoner kronor. Valet stod mellan att lägga ner verksamheten eller att driva den i annan form.

När trafiken började lydde Estland fortfarande under Sovjetunionen. I samband med frigörelsen gjordes avtalet om. Den nya estniska samarbetspartnern hade helt andra ekonomiska resurser än den tidigare. Det nya fartyget ägdes gemensamt. I ett managementavtal slogs fast att fartyget skulle ha estnisk besättning medan Nordström & Thulin skulle svara för den tekniska driften och kunskapsöverföring till den estniska organisationen.

Enligt avtalet skulle Nordström & Thulin se till att fartyget uppfyllde alla tekniska krav. Den svenska delägaren åtog sig även att svara för att fartyget hade en modern säkerhetsorganisation. Nordström & Thulin krävde också inflytande vid anställning av befälhavare och maskinchefer.

En svensk sjökapten och en svensk maskinchef engagerades för att stå till förfogande för kunskapsöverföring till de estniska befälen.

Svenskarna skulle vara en resurs för esterna, som hade begränsad erfarenhet av skärgårdsnavigering - framför allt i Stockholms skärgård. M/S Estonia var också ett betydligt större fartyg än vad de estniska befälen dittills varit vana vid.

Så småningom växte ambitionen fram att M/S Estonias befälhavare skulle skaffa sig lotsbehörighet. I väntan på att befälhavarna slutförde sin lotsutbildning engagerade Nordström & Thulin två linjelotsar. Eftersom dessa hade både svenskt och estniskt pass var det inga problem för Forsberg att engagera dem.

På frågan vem som var chef för befälhavarna svarar Forsberg att de var underställda chefen för Esco.

Forsberg får frågan vad talet om "kulturkrockar" innebar. Han talar om ett auktoritärt tänkande med en strikt ansvarsuppdelning ombord som hindrade effektiviteten. Systemet på bryggan benämns konservativt. Han berättar att man från svensk sida hade ambitionen att införa ett annat system.

På frågan hur man hanterade skillnaderna mellan ett företag i ett kapitalistiskt land och ett företag i ett före detta totalitärt samhälle säger han att han försökte påverka genom att föra diskussioner. "Det gick inte an att sätta sig på dem". Forsberg menar att man uppnådde ömsesidig respekt för varandra.

Lotsning av Estonia kostade drygt 6 000 kr per dag. Det var mot den bakgrunden tanken på lotsbehörighet för befälhavarna växte fram.

Forsberg berättar hur han försökte få in Estonias två befälhavare på en MBL-kurs i svenska redareföreningens regi men det rann ut i sanden.

Han får frågan om han har någon teori om olycksorsaken. Forsberg tror att man kommer att hitta ett tekniskt fel som inte bara gällde för M/S Estonia. Han tror att det är ett fel som är osannolikt och att förutsättningarna för bryggbefälet att upptäcka det på ett tidigt stadium inte fanns. Forsberg tror också att befälets omedelbara reaktion varit ganska korrekt. Han är också intresserad av att få klarhet i hur räddningsutrustningen fungerat, liksom också larmsystem och personal.

Forsberg konfronteras med åsikter som förts fram i debatten att Nordström & Thulin saknar "kultur" som färjerederi. Han medger att företaget inte har 30 års erfarenhet av passagerartrafik. Samtidigt menar han att det finns ingen färja som hade så stor samlad kompetens till sitt förfogande som M/S Estonia.

Sten-Christer Forsberg får frågan om han funderat över om de på bryggan kan ha känt sig litet oövervinnliga och övermodiga. Det tror han inte.

Han menar att han aldrig kunnat föreställa sig att en sådan här olycka skulle kunna hända.

Man talar om orsakerna till att rederiet Nordström & Thulin förkunnat att man beslutat att dra sig ur sitt engagemang i Estlandstrafiken.

Han får frågan om vad han hade för uppfattning om fartygets kondition. Svaret är att M/S Estonia var ett mycket välskött fartyg. Enligt Forsbergs uppfattning var fartyget i betydligt bättre skick vid haveritillfället än det var när de köpte båten.