Nya interna strider inför Estoniaprocessen

Stockholm (TT)

Drygt tio år efter Estoniakatastrofen inleds i veckan de anhörigas process mot tyska Meyervarvet och klassningsföretaget Bureau Veritas i franska Nanterre.

Precis som tidigare skakas dock anhörigföreningen av motsättningar.

Sammanlagt är det 1 220 anhöriga och överlevande som stämt varvet och klassningssällskapet för att Estonia inte var sjövärdig när hon lämnade Tallinn på kvällen den 27 september 1994.

Att rättegången dröjt så länge beror i huvudsak på att de franska domstolarna avvaktade en liknande process i Sverige i slutet av 1990-talet där ett par anhöriga stämde ägarna till fartyget. Att de inte var fler berodde på att en överväldigande majoritet av anhöriga och överlevande frånsade sig möjligheterna att processa i Sverige när de efter olyckan skrev på avtalet om ersättning från försäkringsbolaget Skuld. Både tingsrätten i Stockholm och Svea hovrätt kom dock fram till att den svenska sjölagen inte gav de anhöriga rätt till skadestånd.

Interna motsättningar

En annan orsak till dröjsmålet är stridigheter inom anhörigorganisationerna, som resulterat i att deras juridiska ombud i Frankrike, advokat Erik Schmill, saknat klara direktiv. I mitten av 1990-talet samlade den internationella stödgruppen för anhöriga till Estonias offer (DIS) in drygt 1,6 miljoner kronor till rättsprocessen. Men föreningen skakades av interna motsättningar och styrelsen och det svenska juridiska ombudet Henning Witte polisanmälde varandra för förskingring och förtal.

I juni 2002 bildades en ny anhörigförening, ELA, med uppgiften att på nytt aktivera processen i Frankrike och stödja medlemmarna. Även i den föreningen utsågs Henning Witte till juridiskt ombud och på nytt verkar han ha hamnat på kollisionskurs med sin uppdragsgivare.

Witte avgick i januari förra året och i ett brev till TT skriver ELA:s ordförande, estniskan Helje Kaskel, att hon överväger att polisanmäla honom, bland annat för att han ska ha undanhållit viktiga dokument.

Konspiration

Helje Kaskel har också försökt ta reda på vad som hänt med pengarna som DIS samlade in och hon hävdar att Witte erkänt att han "levt" på dem. Helje Kaskel anser att Witte medvetet försökt fördröja och sabotera processen i Frankrike, bland annat genom att inte kommunicera med Erik Schmill.

Henning Witte betecknar Kaskels anklagelser som lögnaktiga och i ett skriftligt svar på TT:s frågor hävdar han att det tvärtom är hon som saboterat ELA:s verksamhet och att föreningen i praktiken är upplöst. Han skriver vidare att han redovisat sina faktureringar till DIS mellan åren 1996 och 1998 och att han därefter inte tagit betalt av de anhöriga.

"Jag anklagar både Schmill och Kaskel för att vara del av den gigantiska konspirationen som har dragits igång av västliga säkerhetstjänster för att mörklägga sanningen om Estonias förlisning. Eftersom jag har avslöjat en del av den farliga sanningen (sabotage) skall jag diskrediteras på alla tänkbara sätt", skriver han avslutningsvis.