Bärgningsfrågan
Frågan om bärgning av M/S Estonia väcktes omedelbart efter förlisningen. Morgonen efter katastrofen fick Sjöfartsverket sitt första uppdrag att utreda de tekniska och legala förutsättningarna för en bärgning. Verkets rapport till regeringen den 11 oktober 1994 ledde till ett nytt regeringsuppdrag - att göra en konsekvensanalys angående bärgning av fartyget.
Sjöfartsverket arbetade i samråd med Rikspolisstyrelsen och Rättsmedicinalverket som båda hade ansvar för det praktiska genomförandet av identifieringsarbetet i händelse av bärgning. Polisen lämnade underlag beträffande kriminaltekniker och personal för den praktiska hanteringen av kroppar. Rättsmedicinalverkets uppgift var att göra beräkningar av behovet av rättsläkare och rättstandläkare. En annan faktor som vägdes in var psykisk påverkan på de människor som skulle arbeta med identifieringen av flera hundra människor.
Här kan du lyssna till ett samtal mellan Analysgruppen och ID-kommissionens dåvarande chef Roland Ståhl, där bland annat problematiken kring en identifiering efter en eventuell bärgning diskuterades.
Regeringen tillsatte också ett etiskt råd. I samband med utredningsarbetet genomfördes dykningar vid vraket.
I Sjöfartsverkets konsekvensanalys som lämnades till Regeringen den 14 december 1994 konstaterades att det var möjligt att bärga fartyget. Dock var det tekniskt komplicerat på grund av att fartyget först måste vändas.
Etiska rådet som lämnade sitt ställningstagande samma dag avrådde från bärgning och förordade att haveriplatsen skulle förklaras som gravplats.
Den 15 december 1994 kungjorde Regeringen sitt beslut att M/S Estonia skulle ligga kvar i havet och att haveriplatsen skulle betraktas som en gravplats. Beslutet hade föregåtts av samråd med regeringarna i Estland och Finland samt partiledarna för de partier som var representerade i riksdagen.
Regeringens beslut vållade stor besvikelse hos stora delar av de anhöriga.
Här kan du lyssna till ett samtal som behandlar möjligheterna att bärga M/S Estonia, mellan Sjöfartsverkets dåvarande chefsjurist Johan Franson och företrädare för Analysgruppen.
Frågan om bärgning av de omkomna väcktes på nytt 1998 av Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen och dess följder. I sin första rapport förordade Analysgruppen att de omkomnas kroppar skulle tas om hand, identifieras och ges en värdig begravning.
Efter beredningsarbete i regeringskansliet och samråd med regeringarna i Estland och Finland blev det åter nej till bärgning av de omkomna.
Länkar till relevanta dokument i samlingen:
Kompletterande information från Australian Emergency Service foundation
Svar på erbjudandet från Australian Emergency Service Foundation
Svenska ambassadens i Tallinn rapport den 13 oktober 1994 om den estniska debatten om bärgning
ID-kommissionens utredning i anslutning till Sjöfartsverkets konsekvensutredning
Redovisning av Försvarsmaktens möjligheter att bistå vid bärgning
Utredning om den psykiska belastningen på personal vid omhändertagande av döda kroppar
Konsekvensanalys från 1 december 1994 angående psykiska effekter vid omhändertagande av döda kroppar
Sjöfartsverkets konsekvensanalys angående omhändertagande av omkomna vid Estoniakatastrofen
Etiska rådets ställningstagande i bärgningsfrågan den 12 december 1994
Regeringens beslut den 15 december 1994 att inte bärga fartyget
Regeringens information till anhöriga om beslutet att inte bärga fartyget
Information om estniska Regeringens beslut att inte bärga fartyget.
Brev till statsminister Ingvar Carlsson med krav på bärgning 12 december 1995
Sammanställning från den 10 mars 1998 av Erstas enkäter om bärgning och övertäckning
Analysgruppens sammanställning av anhörigas åsikter i bärgningsfrågan