Linde bekräftar att han tjänstgjorde som vaktmatros på M/S Estonia och att han varit till sjöss i två år. Han gjorde regelbundet ronder ombord. Han berättar hur han den aktuella natten inledde en rond klockan 00.30 (estnisk tid).

Nere på bildäck såg allt normalt ut när han kom dit. När han befann sig i fören hörde han ett underligt smällande ljud ett par meter bort. Han anmälde detta till bryggan i sin walkie talkie. Linde fick order att undersöka saken. Han berättar att han stannade i ca fem minuter och kontrollerade allting. Han upptäckte ingenting särskilt. Han tittade i skåpet med kontrollampor. Alla lyste grönt och han bad om tillstånd från bryggan att få fortsätta.

Diskussion uppstår om hur lamporna i kontrollskåpet på bildäck lyste. Linde säger att han så här långt efteråt inte kommer ihåg vad de olika lamporna betydde. Han säger att en lampa lyste rött - han minns inte vilken. Sedan ändrar han sig och säger att alla lampor lyste grönt.

Det ovanliga ljudet beskriver han som ett slagljud - metall mot metall. Ljudet var smällande. Han hade aldrig hört ett sådant ljud på sina tidigare ronder. Det varade i en eller två sekunder. Sedan hördes det inte mer. Han tror inte att han skulle ha hört det om han inte råkat vara precis i närheten.

Han såg sig omkring för att kontrollera om något hade fallit omkull. Ljudet återkom aldrig så länge han var kvar på bildäck.

Smällen hördes omkring 00.45

Det enda vatten han såg på bildäck var vatten som stänkt in genom ventilationsgallret och det var helt normalt, säger Linde.

Linde ombeds beskriva båtens vågrörelser. Han beskriver det som att vågen lyfte båten som sedan sjönk ner. Innan båten hunnit komma ner kom nästa våg och slog emot båten. I samma ögonblick hördes smällen. Linde får frågan om fartyget rörde sig mest långskepps eller om hon rullade mest. Linde säger att den rörde sig i båda riktningarna. Fartyget rörde sig på liknande sätt även efter smällen. Sjögången var sådan att Linde var tvungen att ta stöd för att hålla balansen.

Silver Linde fortsatte sin rond ner till däck 1 och vidare ner till däck 0. Han noterade inget onormalt och han såg inget vatten. Från däck 0 gick han upp mot bryggan och passerade bildäck utan att gå in där.

Enn Neidre frågar hur han rapporterade till bryggan och vilka order som gavs. Linde berättar att han anmälde att vatten stänkte in genom ventilationsgallret och att han rapporterade ljudet till vakthavande styrman som beordrade Linde att undersöka om någonting hade vält. Om vakthavande styrman sagt att han skulle stanna kvar på bildäck hade han givetvis gjort det.

Smällen i fören liknande inget annat ljud som han hört tidigare. På frågan om han varit ute i liknande väder svarar Linde att han upplevt liknande stormar tidigare men denna gång rörde sig båten mer i båda riktningarna.

Han hade inte en tanke på att visiret kunde ha slitits loss. Han menar att det fanns ankare och ankarkättingar som kunde ha åstadkommit ljudet.

Kari Lehtola frågar vilka som hade vakten på bryggan. M/S Estonia hade alltid två styrmän på bryggan - vid detta tillfälle Peeter Kanusaari och Andres Tammes. En vaktmatros gick rond en gång i timmen.

När han rapporterade till bryggan var det Peeter Kanusaari som han talade med. Konversationen skedde med normala röster, enligt Linde, som om det gällde en rutinsak.

Lindes vaktrond tog 20-25 minuter. Det var andra än han som hade uppsikt över hotell- och restaurangvåningarna.

När han kom tillbaka till bryggan strax efter klockan ett fick han veta att vakthavande styrman fått telefon om underliga ljud. Linde fick order att gå ner till bildäck tillsammans med båtsman, som hade frivakt, för att kontrollera rampen och visiret.

Medan han gått ronden hade nya styrmän gått på sina vakter. Kanusaari och Tammes hade avlösts av Tormi Ainsalu och Kaimar Kiikas. Även kapten Andresson befann sig på bryggan när Linde kom dit.

Han säger att endast dessa tre fanns på bryggan när han kom dit. Eftersom Linde lämnade brygga snabbt vet han inte om några av de avlösta styrmännen kom tillbaka.

Linde uppger att klockan var ungefär 01.05 när han lämnade bryggan. Han fick inte kontakt med båtsman med sin walkie talkie. Andrestyrman bad Linde att gå i förväg och åtog sig att se till att båtsman kom

efter. Medlemmarna i JAIC är angelägna att får veta vilka av befälen som var på bryggan. Linde uppger att han aldrig såg Kanusaari och Tammes, sedan de hade gått av sina pass.*

* I den bandinspelning som finns av radiotrafiken under olycksnatten hörs tre av M/S Estonias befäl, nämligen andrestyrman Tormi Ainsalu, som gick på sin vakt klockan 01.00, tredjestyrman Andres Tammes som gick av sin vakt klockan 01.00 samt överstyrman Juhan Herma, som hade frivakt.

Linde får frågan om han kunde se något av visiret medan han var på bryggan. Jo, säger han, han såg det när han satte sin walkie talkie på laddning.

Han får frågan om han fick särskild order att kontrollera visiret. Ja, han skulle kontrollera att det var ordentligt stängt.

Han tittade aldrig på bryggans kontrollampor eller såg om de lyste. Båten rullade så mycket att han inte heller kunde notera någon slagsida.

Orsaken till att båtsman skulle väckas för att delta i kontrollen av visiret och rampen var att båtsman hade ansvaret för både visiret och rampen när man låg i hamn.

Enligt Linde deltog aldrig kapten Andresson i diskussionen när Linde fick order att gå ner till bildäck igen.

Han vet inte varifrån samtalet om ljud i fören kom annat än att det kom "nerifrån".

Ordern att gå ner till bildäck tillsammans med båtsman gavs i normal ton, på ett rutinmässigt sätt.

Linde vet inte om man drog ner på farten eller vidtog någon annan åtgärd med anledning av telefonsamtalet.

Han får frågan om vindförhållandena och svarar att vinden kom från alla håll och vågorna gick i alla riktningar.

Enn Neidre framhåller att Silver Linde har ett svårt läge - han förlorade sina arbetskamrater och det är svårt att komma ihåg alla detaljer när han under 6 månader fått svara på en mängd frågor.

Silver Linde lyckades aldrig ta sig ner till bildäck för på däck fyra spärrades hans väg av panikslagna människor som vällde upp. Vid det laget hade båten också fått svår slagsida som ökade hela tiden.

Han berättar att han sprang upp till sjunde däck. Han föll omkull flera gånger i den allmänna villervallan av skrikande människor i panik, alltmedan slagsidan ökade hela tiden. En passagerare ropade att det var vatten på första däck.

Han befann han sig vid informationen på däck 5 när han kände den första slagsidan. Där föll han omkull första gången. Han fortsatte ner till fjärde däck och där mötte han alla människorna som kom upp skrikande.

Eftersom vägen ner var spärrad tog han sig upp på däck 7. Där lyckades han få tag i styrman Ainsalu med sin walkie talkie och kunde rapportera. Ainsalu beordrade honom att gå ner till däck 1 och undersöka hur det var med vatten där.

I kaoset föll han flera gånger och förlorade samtidigt sin walkie talkie. Därmed upphörde kontakten med bryggan.

Från JAIC:s sida vill man veta när han fick de första tecknen på slagsida, innan den blev kraftig. Linde kan inte säga det för båten rullade så.

När han var på väg ner för att enligt order kontrollera visiret såg han bara enstaka människor tills han kom under femte däck. Det var längre ner han mötte den stora mängden människor.

Linde får frågan hur han rapporterade till bryggan. Eftersom folk var i panik sprang han upp på sjunde däck för att inte försvåra det hela. Där kunde han rapportera att människor kom upp i stora mängder. Det var då han fick order att gå ner till däck 1 för att se varifrån vattnet kom.

Silver Linde får frågan hur mycket klockan var när första krängningen kom, när han befann sig vid informationen. Svaret är att han aldrig tittade på klockan.

Han får fråga om han hörde larmet "Häire". Linde berättar att han hörde ett larm som avbröts när han var ute på däck. Han tror att det var informationen som larmade, eftersom det var en kvinnoröst.

Diskussion uppstår om bryggans order till Linde att gå ner till däck 1. En svensk kommentar är att denna typ av order inte var ändamålsenlig i rådande läge, då den inte praktiskt kunde genomföras.

Kari Lehtola frågar Linde om han hört andra samtal, som han själv inte deltog i, i sin walkie talkie. Svaret är nej.

När slagsidan kom var den så kraftig att alla varor i affären föll ur sina hyllor och i informationen ramlade alla pärmar ur sina skåp.

En av svenskarna i JAIC sammanfattar händelseförloppet som att Linde sprang ner till informationen och bad dem låsa upp bildäck. Då kom slagsidan. Han fortsatte nedåt i båten men på fjärde däck mötte han massor av människor på väg upp. Linde sprang upp på däck 7 och där meddelade han bryggan vad som hade hänt. Linde bekräftar förloppet. "Det var precis så."

Man konstaterar att Linde fick order att gå ner till däck 1 när han var uppe på däck 7, strax innan han förlorade sin walkie talkie och när fartyget hade betydande slagsida.

Medlemmarna i JAIC förklarar för Linde att man jämför hans uppgifter med vittnesmålen från andra överlevande.

Frågeställarna återgår till att tala om larm och frågar om han hörde sirenen. Linde svarar att han hörde flera olika larm medan han langade ut flytvästar till passagerarna. Slagsidan var då så stor att det var omöjligt att stå upp.

Något av befälen såg han aldrig på däck. De enda ur besättningen som han träffade var den vaktmatros han hade avlöst och en annan matros.

Han får frågan om det var rutin att kaptenen kom upp på bryggan vid vaktavlösningen klockan 01.00. Linde svarar att kaptenen också kunde komma till bryggan klockan två. Han brukade komma klockan ett vid bytet av styrmän för att sedan komma upp till bryggan innan han gick och lade sig.

Hörde han om man vid något tillfälle diskuterade försening? Linde berättar att kaptenen frågade hur många motorer som var igång och konstaterade att man redan var en timme försenad. All konversation skedde i normal ton.

Under de få minuter som Linde var på bryggan hörde han inga order till maskinrummet från kaptenen.

Linde får frågan om han hörde många slag och smällar när fartyget stampade i den hårda sjön. Han menar att rullningarna kändes mycket tydligt men inomhus hördes inga smällande ljud.

Han berättar och visar på ritning var någonstans på däck han befann sig. Han slängde ut flytvästar och försökte sjösätta en livbåt. Det senare gick inte. Slagsidan var sådan att han var tvungen att ta sig från däck 7 till däck 8 på fartygets utsida.

Man konstaterar att slagsidan kom strax efter klockan 01.00. Linde fick aldrig någon order att dela ut flytvästar men menar att det är sådant som varje normal sjöman måste tänka på i en sådan situation.

När slagsidan var 90 grader lämnade Silver Linde fartyget.

Han kan inte avgöra varifrån vinden kom. När han satt i flotten kändes det som om såväl vågor som vind kom från alla håll.

På frågan om han har något att tillägga undrar han varför de som var anställda på båten måste lida så i samband med den här olyckan. Han känner sig anklagad.