Gisela Lindstrand berättar hur hon fick information om katastrofen. Ingvar Carlsson hade en tidigare uppgörelse att komma till TV 4:s morgonsändning i ett helt annat ärende. När Ingvar Carlsson och Gisela Lindstrand kom till TV 4 var det givet att diskussionen skulle få en helt annan inriktning. Carlsson berättar att det var under denna morgon som han uttalade sig i bärgningsfrågan. Vid det tillfället hade han ingen information om händelsen utöver vad han hört på radion.

Carlsson berättar att Carl Bildt, den avgående statsministern, ringde honom när han var på väg från morgonintervjun i TV 4. Båda var djupt tagna av den svåra händelsen. Han minns inte säkert om de berörde bärgningsfrågan vid detta samtal.

Ingvar Carlsson och Gisela Lindstrand berättar att de inte kände något särskilt informationstryck från media de närmast följande dagarna. Intervjun i TV 4 på olycksdagens morgon berodde på att Carlsson sedan tidigare var inbokad för att tala om en annan sak. Just då hakade andra media på men i övrigt kände de inget informationstryck. De tycker inte att det var så konstigt eftersom Carlsson inte var statsminister vid detta tillfälle.

På frågan om det skett samråd mellan Carlsson och Bildt innan de gjorde sina uttalanden är svaret nej. Däremot säger Ingvar Carlsson att han inte kan erinra sig att han och Carl Bildt vid något tillfälle varit oeniga i några beslut som gällt M/S Estonia. Frågan kommer upp varför inga dykningar efter omkomna gjordes i anslutning till förlisningen. Carlsson vet inte varför. Han har inte heller deltagit i några diskussioner om detta eller fått rapport om att frågan har avhandlats. Det skedde ingen särskild överlämning till Statsrådsberedningen av Estoniafrågan vid regeringsskiftet. Överlämnandet skedde till Kommunikationsdepartementet, som hade ansvaret för denna fråga.

Sjöfartsverkets uppdrag att utreda förutsättningarna för en bärgning gavs av den avgående regeringen Bildt. Carlsson kommer inte ihåg om Carl Bildt hade överläggningar med honom i frågan men han tycker att det var ett självklart uppdrag. Carlsson deklarerar att han är mycket tveksam till att ta ifrån departement deras ansvar. Därför var det naturligt för honom att Kommunikationsdepartementet skulle ha det fulla ansvaret för Estoniafrågan. Sedan fanns Statsrådsberedningen för att stötta, ge råd och avlasta. På Statsrådsberedningen var det samordningsminister Jan Nygren och politiskt sakkunnige Kjell Lindström som hade denna uppgift när det gällde M/S Estonia.

Överlämnandet i samband med regeringsskiftet den 7 oktober gick smidigt. När det gällde presskontakter i Estoniafrågan låg huvudansvaret på Kommunikationsdepartementet. Däremot diskuterades Estoniafrågan ofta på veckomötena för regeringskansliets pressekreterare och Gisela Lindstrand hade regelbundet kontakt med Kommunikationsdepartementets pressekreterare. På statsrådsberedningen lade Jan Nygren och Kjell Lindström ner mycket arbete på kontakterna med anhöriga. Ingvar Carlsson träffade anhöriga vid ett antal tillfällen men han understryker att Jan Nygren och Kjell Lindström var de som hade det direkta ansvaret på Statsrådsberedningen.

Ingvar Carlsson berättar om sina kontakter med anhöriga. Han träffade upprörda och förtvivlade människor. När det gällde frågan om bärgning säger han att det var Etiska rådets yttrande som avgjorde för hans del. Estoniakatastrofen var långtifrån den enda frågan för statsminister Carlsson hösten 1994. Han skulle bilda ny regering, utforma regeringsförklaring mm. Den ekonomiska situationen i landet var turbulent och han var djupt engagerad i valrörelsen inför folkomröstningen om Sveriges inträde i EU. Mellan den 13 oktober och 13 november var han nästan ständigt på resa i Sverige och utomlands.

Ingvar Carlsson redogör för sina olika engagemang under hösten 1994. Han berättar att den stora katastrofen var en av många olika saker som krävde statsministerns engagemang denna höst. Bland det som i hög grad ställde krav på honom var bland annat regeringsbildningen, EU-valrörelsen och det mycket turbulenta ekonomiska läget.

Man talar om partiledaröverläggningarna om M/S Estonia den 18 oktober 1994. Enigheten var stor om att dels uppdra till Sjöfartsverket att göra en konsekvensanalys angående bärgning dels att tillsätta Etiska rådet. Etiska rådets uppdrag diskuteras. Carlsson menar att dess uppdrag var att ge Regeringen råd i bärgningsfrågan. Sammansättningen av rådet diskuterades i regeringskretsen.

Samtalet kommer in på Sjöfartsverkets dykningar inne i och kring Estonia. Carlsson förklarar att i detta läge spelade kostnaderna ingen roll. Däremot var det viktigt att få beslutsunderlag. Han får frågan om man diskuterat att välja mellan att bärga hela fartyget eller att enbart omhänderta kroppar. Svaret är att Carlsson inte ville ta ställning innan han fått del av alla argument för och emot olika handlingslinjer. Han kände inget behov av att se någon av filmerna från dykningarna - för honom var beskrivningarna av de tekniska problemen viktigast.

Ingvar Carlsson berättar att det formella beslutet att inte bärga fattades den 15 december men för honom var ställningstagandet klart den 12 december. Han menar att alla från början säkerligen hade inställningen att fartyget skulle bärgas men att man sedan blev övertygade om motsatsen. Frågan diskuterades med övriga partiledare. Det var mycket diskussioner men inga delade meningar. Ingen ville göra partipolitik av det hela. Alla var besjälade av att komma fram till ett beslut. Han visste att beslutet skulle bli kritiserat. Hur Regeringen än hade gjort hade någon grupp känt sig överkörd.

Carlsson får frågan vad som var orsaken till att ställningstagandet blev som det blev. Svaret är Etiska rådet.

Samtalet kommer in på hur de anhöriga informerades om beslutet att inte bärga. Ambitionen var att de anhöriga skulle få beskedet före massmedia. Något gick snett så det fungerade inte på det sätt som planerats. Carlsson får frågan vad som var orsaken till att ställningstagandet blev som det blev. Svaret är Etiska rådets argumentation. Samtidigt säger Carlsson att det var ett mycket svårt beslut.

Frågan om övertäckning väcktes av Etiska rådet. Kontakterna med Estland i denna fråga sköttes av kommunikationsminister Ines Uusmann. Enigheten var stor om att platsen behövde skyddas. Apropå en anhörig som försökte omhänderta sin fru med hjälp av privat anlitade dykare anser Carlsson att han ansåg det naturligt att gravfriden skulle respekteras. Han hänvisar bland annat till den grupp anhöriga som ville ha gravfrid. Ingvar Carlsson säger att Estoniaolyckan var en mycket svår olycka med många inblandade. Med så många anhöriga, vänner och bekanta till de omkomna blir det många olika reaktioner.