Andres Vihmar låg och sov när han strax efter klockan ett på natten vaknade av att han föll ur sängen på grund av en kraftig slagsida. Slagsidan var sådan att hans enda möjlighet att lämna hytten var via fönstret. Han kom ut på däck där han höll sig i relingen medan han förflyttade sig mot fartygets för alltmedan slagsidan hela tiden ökade.

Vihmar tog fram livvästar och deltog i arbetet att förbereda räddningsflottarna, samtidigt som fartygets slagsida ökade undan för undan. När fartyget låg helt på sidan spolades han bort av en våg. Han vet inte hur länge han låg i vattnet innan han drogs in i en räddningsflotte. Framåt morgonen räddades han och de övriga i flotten av en helikopter som förde dem till Mariella.

Vid fartygets ankomst till Stockholm fördes han till Södersjukhuset. Han hade fått några sår men ingenting var brutet. Han fick flyga hem till Tallinn dagen därpå.

Vihmar berättar att han för närvarande arbetar på Regina Baltica (f.d. Anna Karenina).

Schager hänvisar till tidigare förhör där Vihmar beklagat att han inte var med på bryggan. Andres Vihmar säger nu att han inte tror att han kunnat göra något som hade ändrat händelseförloppet. Bengt Schager säger att det absolut inte finns någon som klandrar honom. Däremot vill han veta vad som hände.

Vihmar säger att han försökt glömma mycket under de två år som gått sedan katastrofen eftersom han vill leva vidare.

Han gick till sängs någon gång mellan halv tolv och tolv. Vid elvatiden hade Vihmar besökt bryggan och där fanns då andrestyrman Peter Kannussaar och tredjestyrman Andres Tammes tillsammans med vaktmatrosen.

Vihmar berättar om sina intryck av Estonias systerfartyg M/S Mare Balticum. Han menar att Estonia var annorlunda i storm – mer stabil. Till skillnad från Mare Balticum hade Estonia stabilisatorer.

Han upplevde ingenting ovanligt när han gick till sängs. Vihmar berättar att han hade varit ganska mycket i storm och upplevde vädret som normalt stormväder.

Han hade inga svårigheter att somna. Han vaknade när han föll ur sängen på grund av slagsidan. Det var en mycket häftig rörelse och mycket oväsen. Allt på hyllorna och på bordet föll i golvet och soffan flyttades. Han hade varit med om liknande stormar tidigare vid 3-4 olika tillfällen men detta var en helt ny upplevelse.

Vihmars första tanke var att det skett en förskjutning i lasten.

Han berättar att han varit till sjöss sedan 1985 efter sin marina utbildning. Det var bara på Estonia som han tjänstgjort som purser.

Han insåg faran när slagsidan hela tiden ökade. Han var inte precis rädd, men det kändes mycket speciellt när elförsörjningen bröts och slagsidan bara ökade.

Vihmar var tvungen att ta sig ut genom fönstret när han insåg att det var omöjligt att stanna kvar i hytten. Då trodde han att fartyget fått förskjutningar i lasten vilket var omöjligt att rätta till i en sådan storm.

Schager frågar om han såg någon av dem som tjänstgjorde på bryggan. Vihmar säger att det var omöjligt att se vad som hände där eftersom bryggan alltid är mörk under gång. Dessutom försämrades sikten av mörker och regn. Han kunde bara se den del av bryggan där slagsidan gjorde det omöjligt att vistas.

Schager säger att det finns uppgifter om att man sett två personer fly från bryggan när slagsidan var 90 %. Slagsidan gjorde att detta i så fall måste ha skett nära sjökortsrummet på fartygets babordssida. Vihmar säger att det fanns en GPS i sjökortsrummet. Han konstaterar att det måste ha funnits folk i det utrymmet eftersom man därifrån angav Estonias position alldeles på slutet. Förmodligen tog man fram positionen med hjälp av sjökort på grund av att det var blackout ombord.

Vihmars ansvarsområde var hotelldelen, dvs. hytterna och all service kring dem. Han hade också ansvar för informationen. Restaurangverksamheten och affärerna hade egna chefer som var svenska. En intendent hade ansvar för hela serviceverksamheten.

Vihmar nämner namnen på några av dessa chefer. Alla övriga chefer på samma nivå som Vihmar var svenskar.

Samtalet kommer in på kontakten med bryggan vid hårt väder. Bengt Schager undrar om det hände att restaurangen kontaktade bryggan vid hårt väder och bad om sänkt hastighet. Vihmar säger att man kan inte påverka vädret från bryggan. Schager hänvisar då till att andra färjerederier drar ner på hastigheten vid hårt väder för att få mjukare gång. Då fortsätter människor att konsumera vilket är en fördel för försäljningen ombord.

Andres Vihmar menar att man hade ett system som fungerade mycket väl på Estonia. Kaptenen tog alltid hänsyn till vädret. Det fanns inga motsatsförhållanden mellan tidtabell och kommers.

De talar om en av de nautiska rådgivarna ombord och vilket inflytande han hade. Vihmar beskriver honom som en representant för Nordström & Thulin. Vihmar säger att han inte hade någon synlig makt och han hade ingenting att göra med besättningen. Däremot tror Vihmar att han hade diskussioner med kaptenen och maskinchefen.

Var han underställd kaptenen? Svaret är att alla i princip var underställda kaptenen och alla skulle stödja honom. Vihmar säger att allt arbete styrdes av kaptenen och såvitt han kunde se så fungerade samarbetet.

Vihmar får frågan om det fanns motsättningar mellan svenskar och ester ombord. Ja, från början och kanske senare. Han menar dock att de grundade sig mer på att människor är olika. Eventuella motsättningar var mer betingade av hur olika individer fungerade ihop.

Fanns det missförstånd eller misshälligheter mellan ester och svenskar? Inga direkta motsättningar utan bara normala mänskliga relationer. Vihmar menar att det måste vara samma förhållanden på Silja och Viking där det finns såväl finländare som svenskar. I början fanns det nog en del missförstånd, men på slutet hade man format ett bra samarbetssystem ombord.

Schager fortsätter att tala om organisationen ombord. Han undrar om det fanns konflikter mellan rådgivarna och den normala organisationen. Vihmar säger att det kanske var så i början. I praktiken var rådgivarna avdelningschefer eftersom de var ensamma i sina funktioner.

Samtalet om samarbetsklimatet fortsätter. Andres Vihmar säger att det finns människor som söker konflikter och det fanns sådana svenskar ombord.

Schager vill veta vilka de var. Vihmar nämner en person som sedan blev ersatt. I övrigt anser han att det mest rörde sig om småsaker. I och för sig har han hört talas om andra konflikter men han vill inte tala om sådant som han egentligen inte känner till. Personligen hade han inga konflikter med någon.

På frågan om han kände till konflikter mellan personer högre upp blir svaret att han inte har tillräckligt med information och han vill inte vidarebefordra rykten.

Eftersom Vihmar ansvarade för många människor rörde han sig mera runtom i fartyget än han befann sig på sitt kontor. På olycksnatten var det nästan fullt ombord. Så gott som alla hytter var upptagna.

Schager frågar om han såg Jurij Aavik (linjelots på Estonia) på olyckskvällen. Nej, det gjorde han inte. Han såg aldrig kaptenen äta med lotsarna men hörde att de ätit middag tillsammans.

Schager frågar om han seglat med båda de linjelotsar (Aavik och Karl Karell) som bytte av varandra. Det hade han och som Vihmar såg det hade båda samma position.

Schager förklarar att JAIC:s ambition är att skriva en bra rapport. Många av dem som skulle kunna ge en förklaring till olyckan är döda. Det är förklaringen till att Schager vill intervjua bland annat Vihmar. Schager förutser att slutrapporten kommer att utsättas för kritisk granskning. Samtidigt konstaterar han att man förmodligen aldrig kommer att veta vad som egentligen hände. Därför är varje information av vitalt intresse.

JAIC är inte ute efter att utreda skuldfrågan utan vill ta reda på vad som hände så att samma sak inte kan hända igen. Det är därför han ställer ”svåra” frågor.

Man konstaterar att det finns många kontroversiella frågor och Vihmar har en del frågor till JAIC. Han tar upp förvirringen kring olika listor med överlevande. Där nämner han bland annat andrekapten Piht och två kvinnliga dansare.

Schager säger att det fanns rykten men JAIC har använt sig av de officiella listorna över saknade och överlevande. Det är omöjligt att tränga in i alla rykten och såvitt han vet har ingen hittat det TV-inslag där Piht uppges ha funnits i bild.

En estnisk röst kommer in och säger att finsk TV använde en lista med 139 namn medan antalet räddade var 137. Misstaget berodde på att två namn var skrivna två gånger på olika sätt. Beträffande kapten Piht publicerades hans namn i estnisk radio. Piht har aldrig funnits med på någon officiell lista över överlevande.

Schager talar om den förvirring som rådde dagarna efter förlisningen kring passagerarlistor och överlevande som förts till olika ställen. Han säger att Piht hade setts på däck där han deltog aktivt i räddningsarbetet.

Vihmar undrar varför det inte sändes några EPIRB-signaler när Estonia sjönk. En EPIRB hittades vid estniska kusten några dagar efter förlisningen. Schager berättar att den testats i Helsingfors. Det visade sig att den fungerade men den hade inte varit påslagen.

Vihmar tar också upp ryktena om att två kvinnliga dansare hade överlevt trots att de varken funnits med på några officiella listor över överlevande eller påträffats.

Schager ger en rad exempel på olika rykten som florerar kring katastrofen. Han säger att det finns gott om rykten och han befarar samma ryktesflora kring den framtida haverirapporten som efter mordet på statsminister Olof Palme.

Den estniska rösten kommer åter in och vill ställa några frågor. Han undrar var på fartyget Vihmar befann sig när han spolades över bord. Han var på vänstra sidan av fartyget mot fören. Hur högt över vattenytan befann han sig? Svaret är att han var på samma nivå som vattenytan.

Finns det fortfarande svenskar på Estlines färjor? Svaret är att man fortfarande har svenska avdelningschefer.

Vihmar säger att han vill se de filmer som togs i samband med dykningarna kring Estonia. Bengt Schager är osäker på vem som kan ge tillstånd till detta. Samtidigt avråder han av psykologiska skäl eftersom han tror att Vihmar är för nära berörd. Han säger att det inte är någon angenäm syn att se dessa döda människor. Många är lätta att identifiera och många kan vara vänner till honom.

Vihmar frågar hur många som fanns på bryggan. Schager svarar att dykarna rapporterade tre personer. Detta utesluter inte att det kan ha varit fler eftersom ena bryggvingen ligger nerborrad i dyn.