När Caroline Krook fick en förfrågan om hon ville ingå i Etiska rådet tvekade hon aldrig. Rådet inledde sitt arbete i november 1994. Hon talar om rådets uppgifter. De inledde sitt arbete helt förutsättningslöst. Frågan om bärgning var helt öppen.

Hon berättar om kontakter med anhöriga. Etiska rådet hade ett antal träffar med företrädare för de anhöriga. Alla i rådet hade också personliga kontakter eftersom många anhöriga tog kontakt med ledamöterna. Hon beskriver anhöriggruppen som mycket splittrad i sina uppfattningar. Caroline Krook såg det som en viktig princip att inte betrakta de anhöriga som en grupp, utan hon talar om enskilda människor med olika uppfattningar.

På frågan om hon upplevde att den bild av henne som gavs i massmedia var rättvisande talar hon om behovet av att peka ut syndabockar. Hon menar att Etiska rådet sattes samman av människor som i hela sin livsgärning visat att de stått på de svagastes sida. Hon talar om ett psykologiskt spel: Vad händer i en sorgeprocess när alla dessa människor av vissa pekas ut som monster?

Hon berättar hur hon och övriga pendlade från den ena sidan till den andra i sina åsikter under arbetets gång. Alla kände stor vånda.

Caroline Krook berättar att en viktig princip för rådet var att inte utsätta levande människor för stor traumatisk press för döda människors skull. Levande människor var viktigare än döda.

De påverkades mycket av den forskning som bedrivits av den norske professorn Lars Weisaeth och som presenterades för Etiska rådet. Man fick också föredragningar av företrädare för Polisen, Rättsmedicinalverket och Sjöfartsverket.

Någon bärgning av döda kroppar som påträffades i samband med Sjöfartsverkets dykningar i december 1994 diskuterades aldrig.

På frågan när och hur en grav blir en grav säger Caroline Krook att hon personligen tycker att det borde ha varit en ceremoni. Det ingick aldrig i Etiska rådets uppdrag att ge anvisningar om hur gravfrid skulle förklaras. Hon tror dock att alla som ingick i rådet såg framför sig en särskild ceremoni.

Nu blev det aldrig någon ceremoni av olika skäl vilket hon beklagar.

Enligt Caroline Krook fördes inga protokoll från rådets möten eftersom man inte hade den typen av sammanträden - det fattades inga beslut. Arbetet fördes i samtalsform.

Hon berättar att hon påverkades mycket av att det skulle vara oundvikligt med en hänsynslös anstormning från massmedias sida i händelse av en bärgning när döda kroppar lyftes upp. Hon talar om hur massmedia rusade emot de anhöriga i kyrkan vid minnesgudstjänsten i Storkyrkan trots att hon flera gånger vädjat om att de anhöriga skulle lämnas i fred.

Hon säger också att hon påverkades mycket av sin kristna livssyn. För henne är kroppen ett skal och själen befinner sig hos Gud.

Etiska rådet diskuterade också möjligheterna att skicka ner dykare för att bärga de kroppar som man kunde nå. En viktig faktor för rådets slutliga ställningstagande var gränsdragningen. Man menade att det fanns fara för dykarna eftersom det fanns risk för att de i sin iver att bärga så många som möjligt inte skulle inse var gränsen gick för deras egen säkerhet.

Inom Etiska rådet var man också mycket medveten om att man inte skulle kunna ta upp alla.

Caroline Krook berättar om anhörigas ångest inför risken för stölder från det förlista fartyget. Detta var bakgrunden till att Etiska rådet föreslog en övertäckning av båten för att hindra tjuvar att ta sig in i den. När planeringen för övertäckningen framskred och man såg det här med betongtäcke till enorma kostnader tyckte hon att det kändes obehagligt.

Diskussionen glider in på behovet av att kunna gå till en grav och Caroline Krook får frågan om Etiska rådet hade diskuterat vad man kunde göra för de anhöriga. Hon berättar att rådet bland annat ville inrätta en fond för att hjälpa anhöriga, bland annat med terapi. Besvikelsen var stor över att det aldrig blev någon sådan fond.

Caroline Krook berättar att hon idag inte vill förebrå någon men idag, tre och ett halvt år efter katastrofen, tror hon att det bästa varit om man mycket snabbt kunnat komma fram till ett beslut att bärga båten. Det kändes som om det tåget redan hade gått når Etiska rådet började sitt arbete.