När M/S Estonia förliste visste inte Ines Uusmann att hon skulle bli kommunikationsminister med ansvar för bl.a. sjösäkerhetsfrågor. Hon fick frågan om detta dagarna innan Regeringen Carlsson tillträdde den 7 oktober 1994. Hennes enda kontakt med Estoniafrågan dessförinnan var att hon i egenskap av trafikpolitiker deltog i ett TV-program om tragedin tillsammans med en rad andra människor.

Hon berättar att hon, sedan hon kontaktats av Ingvar Carlsson, vände sig till Kommunikationsdepartementet för att få information om Estoniafrågan. När hon tillträdde posten som kommunikationsminister hade den för Estland, Finland och Sverige gemensamma haverikommissionen (JAIC) redan tillsatts och Sjöfartsverket hade fått sitt första uppdrag att undersöka förutsättningarna för att bärga haveristen.

Något särskilt överlämnande av Estoniafrågan till Ines Uusmann ägde aldrig rum. Ett par dagar efter att hon tillträtt överlämnade Sjöfartsverket sin första konsekvensanalys. Hon berättar att det bara var att kasta sig in i arbetet och gilla läget. Det fanns ingen tid att reflektera. Trycket var stort på henne att ge kommentarer så fort hon fått Sjöfartsverkets första rapport om förutsättningarna att bärga.

Ines Uusmann berättar att trots att det bara gick nio dagar mellan Sjöfartsverkets första rapport och Regeringens beslut att begära en konsekvensanalys angående bärgning av Estonia och att tillsätta Etiska rådet så kändes varje timme, innan beslut fattades, som en enda oändlighet.

Orsaken till att Sjöfartsverket fick uppdraget att göra en konsekvensanalys var att denna utredning skulle kunna vara en förberedelse för bärgning av fartyget. Vid denna tid var grundinställningen att fartyget skulle bärgas. Samtidigt var det nödvändigt med ordentliga utredningar eftersom det var ett omfattande företag som krävde mycket stora insatser. Det skedde aldrig någon diskussion om att enbart bärga kroppar. Samstämmigheten var stor om att det var bärgning som gällde. För Ines Uusmann var det inte aktuellt med några dellösningar – allt eller inget.

På frågan om man aldrig övervägt bärgning av kroppar utanför fartyget berättar Ines Uusmann att hon, när hon tog upp den frågan, fick som svar av experterna att en sådan sak i så fall borde ha gjorts omedelbart efter haveriet. När hon blev minister, flera dagar efter katastrofen hade strömmar fört bort de kroppar som eventuellt funnits intill fartyget.

Hon får frågan om hon aldrig övervägt att skaffa sig en "second opinion". På det svarar hon att hon ansåg att det för henne som nyblivet statsråd inte var läge att ifrågasätta svensk statsförvaltning när hon hade tillgång till expertmyndigheter som Sjöfartsverket och polisen.

Ines Uusmann berättar att det tunga och svåra var att möta den fruktansvärda sorgen, förtvivlan och ilskan hos människor. Ett tekniskt departement som kommunikationsdepartementet var inte den bästa organisationen att möta en nation i trauma.

Tankarna på att tillsätta Etiska rådet kom i samband med att Sjöfartsverket lämnade sin första rapport om bärgning. När ledamöterna utsågs var det i ett klimat att båten skulle tas upp. Urvalet av medlemmar i rådet styrdes av att man ville ha människor med stor integritet. Var och en representerade sig själv.

Såväl Ines Uusmann som Etiska rådet fick föredragningar av olika experter hösten 1994. Hon berättar att för henne och departementstjänstemännen var det mycket en fråga om kunskapsuppbyggnad. De fick också fortlöpande rapportering om t.ex. det identifieringsarbete av omhändertagna omkomna som utfördes i Finland med hjälp av svensk expertis.

Etiska rådets ställning gentemot Regeringen var fri. Ledamöterna skulle ha kontakter utåt och delta i det offentliga samtalet. De skulle också ha kontakter med de anhöriga – både enskilt och i grupp.

Alla var eniga om att vilket beslut som än fattades skulle det bli en traumatisk situation. Ines Uusmann beskriver skälet till att Etiska rådet tillsattes var att den politiska regelboken inte räckte till vid en händelse som denna.

Ines Uusmann säger att det är lätt att så här efteråt och i ett annat stämningsläge betrakta situationen med andra ögon. Hon talar om det hårda trycket och media som framställde det hela som ett nationellt drama. Hon menar att Estonia inte bara var en fråga för de anhöriga utan för hela nationen.

Hennes åsiktsförändring i i bärgningsfrågan växte fram långsamt. Först i början av december 1994 började hon känna att "det här går inte".

Trycket var oerhört stort under hösten på att ett beslut i bärgningsfrågan skulle fattas. Hon möttes ständigt av frågor om varför det måste ta så lång tid. Samtidigt gällde det att göra det så klokt som möjligt. De var väl medvetna om att många skulle bli besvikna vilket beslutet än blev. Hon talar om anhöriga som kontaktade henne och sin medvetenhet om den svåra situationen för varje drabbad familj.

Ines Uusmann berättar om samtal med anhöriga och människors olika reaktioner. Under hösten fick hon fortlöpande underhandsuppgifter från Sjöfartsverkets utredningsarbete. Hon fick klart för sig att ett bärgningsföretag skulle dra ut mycket på tiden. Sedan Sjöfartsverkets dykningar vid Estonia hade avslutats fick hon en beskrivning av hur det såg ut inne i fartyget.

Samtalet glider in på integritetsbegreppet och det lämpliga i underhandskontakter mellan utredning och uppdragsgivare innan arbetet är avslutat. Ines Uusmann menar att beträffande Sjöfartsverkets konsekvensanalys krävdes en något annorlunda arbetsform eftersom ingen tid fick förloras. Hon och dåvarande samordningsministern, Jan Nygren, hade också möten med anhöriga. Hon talar om sin vånda och att hon bara hade några få personer att tala med om hur man hanterar känslor.

Man talar om Etiska rådets uppdrag och status. Rent formellt var det en utredning med ett regeringsförordnande. Departementet ställde en person till utredningens förfogande för att hjälpa ordföranden med minnesanteckningar. Däremot hade departementet inga krav på att rådet skulle föra protokoll. Ordförande var förra utrikesministern och centerledaren Karin Söder.

Ines Uusmann får frågan om Sjöfartsverket tog kontakt med departementet angående dykningarna. Hon svarar att om det togs några kontakter var det i så fall en budgetfråga. Sjöfartsverkets uppdrag var att filma kring och inne i vraket för att samla beslutsunderlag inför ett bärgningsbeslut. I det läget var det aldrig aktuellt att ta upp omkomna

Dykarnas säkerhet kommer på tal. Ines Uusmann säger att man hade mycket stränga säkerhetskrav under dykningarna. För henne var det en etisk fråga att inte sätta fler människors liv på spel. Det var Sjöfartsverket som svarade för säkerhetsbedömningarna.

Sjöfartsverkets konsekvensanalys och Etiska rådets rapport överlämnades till Regeringen den 12 december 1994. Dagarna dessförinnan hade såväl Ines Uusmann, hela Regeringen och partiledarna fått föredragningar om Sjöfartsverkets konsekvensanalys. Hon berättar att Johan Fransons föredragning för Regeringen in pleno hade stor betydelse. Frågorna till honom var många.

Etiska rådet hade ingen muntlig föredragning för Regeringen men alla statsråd hade fått dess skriftliga rapport.

Ines Uusmann förnekar att hon någonsin använt uttryck som "köttkvarn" eller "köttmos". Man talar om ett kaotiskt möte med anhöriga i Borlänge där många starka känslor kom till uttryck. Ines Uusmann tyckte sig redan då se ett samspel mellan vissa anhöriga och media. Kommunikationsdepartementet hade hösten 1994 ingen utarbetad informationsstrategi. Däremot kände man på departementet att det behövdes en person utanför den ordinarie linjeorganisationen för att ta hand om frågorna kring M/S Estonia. Detta ledde till att en person anställdes för att handlägga frågor kring fartyget.