Peter Nobel berättar hur han fick en förfrågan av dåvarande civilministern Marita Ulvskog. Efter viss betänketid accepterade han uppdraget. Han talar om att direktiven var mycket vida och hur han diskuterade omfattningen av dem med företrädare för regeringskansliet. Uppdraget skulle i första hand gälla anhöriga till omkomna svenskar.

Nobel berättar att han såg som sin viktigaste uppgift att biträda i skaderegleringen men också andra frågor dök upp. Han talar om motstridiga viljor bland anhörigföreningarna. De var både i konflikt med varandra och med honom.

Han ger exempel på många frågor där det förekom schabbel och där nämner han frågan om bärgning, det juridiska skyddet, det tekniska skyddet, minnesmärket, gudstjänst till havs och saker som hänt kring haverikommissionen.

Peter Nobel berättar att han på ett tidigt stadium bestämde sig för att förhålla sig neutral i bärgningsfrågan. Han berättar hur han kontaktades av såväl förespråkare som motståndare till bärgning. Han upplevde att det var omöjligt för honom att avgöra var majoriteten låg. Han talar om den aggressiva upprördhet hos en del anhöriga.

Han redogör för åtgärder som han ansåg att han kunde vidta utan att åsidosätta neutraliteten: Hur han försökte påverka såväl justitieutskottet som UD:s rättschef i frågor om det rättsliga skyddet, men att detta inte satte några spår. Han berättar också om ett i hans ögon mycket pinsamt möte mellan ärkebiskopen och anhöriga angående gudstjänst till havs.

Nobel berättar att Etiska rådet tillsattes ungefär samtidigt som han inledde arbetet med sitt uppdrag. Han deltog som observatör vid tre av rådets möten. Han närvarade vid ett sammanträde där Johan Franson, Sjöfartsverket, föredrog konsekvensanalysen angående bärgning av fartyget. Vid detta tillfälle visades också bilder inifrån den havererade oljeplattformen Alexander Kielland och ubåten Ulven.

Nobel säger att diskussionen i rådet var lång efter Fransons föredragning.

Peter Nobel kommer inte ihåg några speciella kommentarer till de bilder som visades. Han minns att Johan Franson i sin föredragning uppgav att man måste räkna med en mycket stor oreda ombord. Man fick räkna med att en del kroppar kommit till skada när allt löst ombord kastades omkring. Vid ett lyft av fartyget skulle vajrar skära in i fartygets överbyggnad som hade klenare dimension än resten av båten. När väl fartyget var uppe skulle det vara nödvändigt att röja sig fram bit för bit. Omhändertagande av kropparna skulle dra ut på tiden med risk för föruttnelse och stank. Man hade också fått en redogörelse för att operationen skulle kräva ett stort antal människor - ca 300 personer.

Utöver Fransons föredragning skedde föredragningar av bl.a. rättsläkare och Rikspolisstyrelsens ID-kommission. Nobel har inget minne av att det riktades några frågor till Franson. Han berättar att kombinationen av föredragning och bilder satte fantasin i rörelse på ett mäktigt sätt.

Redan från början stod det klart för alla i rådet att frågan om bärgning var den stora kontroversiella frågan. Många i rådet uttalade också övertygelsen att hur beslutet än blev skulle många människor bli besvikna.

Han märkte aldrig att någon förde anteckningar från samtalen i Etiska rådet.

Peter Nobel berättar om sina kontakter med Ersta sjukhus. Han berättar om ett möte på Ersta med anhöriga efter Regeringens beslut att inte bärga - om de enorma känslorna och aggressiviteten. Detta berörde honom mycket starkt. Han har också synpunkter på hur den inställning, som personalen på Ersta hade, yttrade sig i deras kontakter med anhöriga.

Nobel framhåller för sin del att om det är någonting som man lärt sig inför framtiden är att vi i Sverige måste ha en katastrofberedskap på högsta nivå. När något händer ska det automatiskt finnas en koordinator inom Regeringen som träder i funktion omedelbart.

Han anser också att vi måste ha en helt annan beredskap för att ta hand om människor som råkat illa ut - drabbade anhöriga.